söndag 1 mars 2015

Söndagsfrustration

Ibland bloggar jag. Ibland inte alls.

Ibland springer livet ganska enkelt fram. Ibland är de för svårt. Ibland behöver jag skriva av mig. Ibland gör de för ont.

Reflektioner.
Du väntar ett barn, ett lyckorus. Du förväntar dig, kanske ännu mer när det inte är första. Och så vänds allt upp och ner. De rasar samman. Du tar ett djupt andetag. Det måste ju fungera. Det löser sig. De rullar på, alla dagar är prövningar. Men du kan inte andas, inte tänka. Du måste ge ditt barn allt de du kan. Du har inte råd att ramla. Du söker hjälp. Du får ingen. Du orkar inte ta en fight. Du har tillräckliga. Du börjar få hjälp. Du kan äntligen reflektera, du ramlar ihop.

Du har gett allt. Det finns inget kvar. Du är likgiltig.

Det är min höst rakt upp och ner.
Även om jag fortfarande svarar att allt är bra, att de måste gå vet jag bättre. Jag orkar inte detta själv. Jag måste be om hjälp. Samtidigt som jag måste gapa för att få den.

Jag älskar min psykolog det är underbart att bara få bekräftelse och någon som bara lyssnar på mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar