Den första tiden lär man känna sin nya bäbis. Man lär sig höra när den vill ha ny blöja, när den behöver mat, sociala aktiviteter.
Om ens barn aldrig visar något och allt går efter klocka och dessutom fyllt av ren och skär ångest.
Då är man där vi varit.
Vi tycker genuint om Isac, han är våran son. Framförallt är han Ebbes lillebror. Och den relationen blomstrar i jämförelse. För den relationen är utan alla de bekymmer som våra relationer innehåller.
Det är enklare att älska Isac genom Ebbes ögon för det är bekymmersfritt.
Det är en förlorad tid, vi får aldrig det tillbaka. Den första stunden när man knyter ann sitt barn. Det gör så förbaskat ont i mig.
De enda som får mig att orka är Isacs glädje, Isac genom Ebbes ögonen och det faktum att de finns ett slut. En mer normal tillvaro och i den skall jag tillåta mig själv att glömma och älska. Jag ska knyta ann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar