måndag 23 februari 2015

Ett steg framåt, två bak

Januari va ganska så bra. Vi slutade med sonden i slutet. Men så började de där kräkningarna. Inte så ofta, inte alltid direkt efter mat. I bland väldigt magsyra starka, i bland hela mål. Pratade med dietisten de skulle lyfta detta. Och ha en diskussion vid nästa träff, nu på torsdag.
Men så blev han förkyld så vi satte sond igen. Men så åt han ett par nästan fulla mål. Vi tog sonden. Och så började det. Han åt sämre, kräkte allt med. Sov nästan dygnets alla timmar. Han va utmattad, tömd på all näring och energi.

Vi åkte till barnkliniken igen, Isas doktor Bosse hade bakjour, man ringde honom. Han konstatera snabbt att ville vi bli inlagda skulle vi bli det också.

Så inlagda va vi! Han behöll det helsondade målet 18.00 men spydde upp hela nästa mål. Sondmaskin och där är vi än...

Nu hoppas vi på en riktig utredning så vi kan gå veta vad de är som strular med Isas mage..

Vi hade liksom hamnat i ett lugnt, lutat oss tillbaka och känt att nu närmare det sig.. snart är det op.. och såklart ett bakslag.

Storebror Ebbe ska med opereras nu, han blöder nästan varje natt. Märket i pannan kliar och iom de är ett blodkärl kommer det massor. Puh tvättmaskinen går i 190 här hemma. Kräk och blod omvarannat.

Min ork hämtar jag på gymmet, nästan maniskt. Besatt.

När någon undrar hur vi mår, hur jag mår? Tittar jag bort och svarar att de går.

De går inte att svara sanningsenligt, de går inte att tänka. De är bara att köra. Man kan inte lägga sig ner. Man måste bara.

Man är mest mamma och då bara gör man.

I dag ska vi på återbesök till barnkliniken och vi får se om vi blir utskrivna. Vi tänker inte lämna tillbaka maskinen iaf.