Livet flyter..
Förra veckan opererades storebror. De gick bra. . Nu ska han få gå lite på föris innan vi får lillebrors op - datum då blir det ytterligare ett uppehåll så att säga.
Och snart sommar.
Vi längtar efter knappen och lite lugn och ro. Hoppas på ny matplan i veckan med.
Mamman tränar tränar och tränar. Tänk att jag skulle bli ett sådan freak.. ☺
Försöker ständigt fokusera på det och ta varje dag för vad den ger oss
För alla dagar är ju långt ifrån pesten.
Men man vågar inte ropa hej, för då känns de nästan som de kommer en ny grej. 2dagar i rad har Isac ätit fruktsmoothie, enstaka sked. Men han tar ett rejält tag i skeden och slevar in.. det är glädjande att se. Han tar fortfarande inte flaskan. Men matningarna är inte fullt så plågsamma längre.
Vi ska på inför knapp - möte den 1april. Och de kändes som ett april-skämt när vi fick tiden så långt fram. Men veckorna flyger bokstavligen fram.
Min psykolog tror jag är deprimerad och vill sjukskriva mig. Jag försöker resonera hur jag ska ställa mig till det. Dessutom vill hon ge mig något så jag inte ska ta allt så hårt. Något som får mig att slappna av lite. Det däremot är jag helt emot. Jag vägrar verkligen piller. Har i alla fall fått migrän - tabletter. Men märker att bilen är en stor framkallningsfaktor, så undviker den. Hoppas verkligen det försvinner tills det är dags för arbete. För jag vill verkligen inte behöva byta jobb med 😯
Bjuder på lite bilder också.
Jag har en del "avsnitt" som skrämmer mig.
Tillexempel om Isac tappar sonden på en natthelg då Christian arbetar.
Den där jäkla sonden!
Den åker in och ut i tid och otid.
I natt iaf hanterade jag ett skräckscenario, stressen inom mig vill inte riktigt lämna mitt bröst. Jag vaknar av att sondmaskinen piper, tänker men här finns mat och försöker starta om den. Den fortsätter larma och då känner jag i sängen hos Isac den är blöt. Rejält blöt, byta alla sängkläder blöt. Jo men sonden har åkt ut. Samlar mig och inser att jag måste sätta en ny sond själv mitt i natten och försöka att inte väcka syskon och pappa.
Att sätta sond själv på en snart 8månader bebis som mest viftar och drar i sonden.
Ingen enkel match alls. Försök ett åkte sonden upp i munnen men nummer två lyckades. Övertjepen blev brutalt dålig men kunde i alla fall lugna honom mellan.
Skulle detta hända när Christian arbetar slår jag vad om att Ebbe han vaknar. Han avskyr när vi sätter sond på lillebror. Han tycker väl de är läskigt eftersom lillebror blir så arg. Är jag hemma själv slutar de ofta med att jag hyperventilerar och försöker få sonden på plats samtidigt som bägge barnen har panik. Den ena på skötbädden den andra i mitt byxben.
Måtte vi få knappoperationen snart.
Jag är så himla nära kanten nu, i onsdags när jag körde till psykologen fick jag synbortfall i bilen. Aldrig någonsin upplevt något så skrämmande i hela mitt liv. Jag trodde att vi skulle krocka. En misstänkt migränattack och synbortfall pga av stress.
Men vi kämpar på. Håll tummarna för oss att vi får åka till Lund redan kommande vecka. De är det enda jag verkligen innerligt önskar.
Ja och sen kanske att Isac skulle äta åtminstone 2ml med flaska igen. Men man får inte ha så stora förhoppningar.
Nu måste jag försöka få några timmars sömn, Christian arbetar fm-helg och träffar barnen först på måndag. Vilket innebär ganska tuff helg för mig.
En sån där riktig skitdag.
Mycket kräk.
Dra sonden.
Kräka lite till.
Sluta med matningsplanen, mer tid kopplad till maskinen. Alltså FAN. Idag är min pappa här barnens morfar. Tacka gud för det. Jag ligger pall på soffan. Ingen energi och bara negativa känslor tankar.
Jag orkar snart inte mer
Det är dock inget alternativ.
Åh ikväll ska jag träna, dubbelpass för fina Stina, jag bara längtar efter att få pumpa ur all energi!!!
(Hoppas remissen kommer i lådan idag)
Just nu delar vi väldigt mycket på oss. För att kunna stimulera Ebbe trots Isacs sjukdom. Det är kaos att inte kunna lämna huset. I helgen har iaf jag och Ebbe hittat på massa äventyr. Nu blir de en vecka hemmavid för Ebbe. Han kan nämligen inte vara på förskolan eftersom vi vill hålla honom frisk inför operationen.
Men i morgon skulle nog Offar komma och hämta Ebbe så skulle de busa på förmiddagen.
Är så otroligt tacksam för all hjälp vi får av våra nära och kära inte en chans att vi fått ihop det utan er
Vi är ganska bundna till hemmet så Isac äter efter klockan med sin maskin. De gör mig tokig, jag vill hitta på saker med pojkarna jag vill ut och busa. Det är ännu värre nu när Ebbe måste vara hemma inför sin operation. Han saknar förskolan och sina fina kompisar.
Men annars går de bra med Isac. Han kräker i princip inget längre. Hans maxdos är 150ml som han äter 100ml/h detta gör han 4ggr på dagen och nattetid äter han 60ml/h hela natten. De går faktiskt bra. En vecka så här sen ska vi införa ett nytt schema. Målet är att han ska äta ett mål på 45min. Nu äter han det på 1,5h. Och då förstår ni kanske att de är tufft att komma ut.
På tisdag tänkte jag komma igång med träningen igen efter 1v uppehåll pga av förkylning första uppehållet som inte gjort mig deprimerad. Tror de hjälper något enormt med samtalsterapi så de är inte sant. God natt!
Ibland bloggar jag. Ibland inte alls.
Ibland springer livet ganska enkelt fram. Ibland är de för svårt. Ibland behöver jag skriva av mig. Ibland gör de för ont.
Reflektioner.
Du väntar ett barn, ett lyckorus. Du förväntar dig, kanske ännu mer när det inte är första. Och så vänds allt upp och ner. De rasar samman. Du tar ett djupt andetag. Det måste ju fungera. Det löser sig. De rullar på, alla dagar är prövningar. Men du kan inte andas, inte tänka. Du måste ge ditt barn allt de du kan. Du har inte råd att ramla. Du söker hjälp. Du får ingen. Du orkar inte ta en fight. Du har tillräckliga. Du börjar få hjälp. Du kan äntligen reflektera, du ramlar ihop.
Du har gett allt. Det finns inget kvar. Du är likgiltig.
Det är min höst rakt upp och ner.
Även om jag fortfarande svarar att allt är bra, att de måste gå vet jag bättre. Jag orkar inte detta själv. Jag måste be om hjälp. Samtidigt som jag måste gapa för att få den.
Jag älskar min psykolog det är underbart att bara få bekräftelse och någon som bara lyssnar på mig.
Den första tiden lär man känna sin nya bäbis. Man lär sig höra när den vill ha ny blöja, när den behöver mat, sociala aktiviteter.
Om ens barn aldrig visar något och allt går efter klocka och dessutom fyllt av ren och skär ångest.
Då är man där vi varit.
Vi tycker genuint om Isac, han är våran son. Framförallt är han Ebbes lillebror. Och den relationen blomstrar i jämförelse. För den relationen är utan alla de bekymmer som våra relationer innehåller.
Det är enklare att älska Isac genom Ebbes ögon för det är bekymmersfritt.
Det är en förlorad tid, vi får aldrig det tillbaka. Den första stunden när man knyter ann sitt barn. Det gör så förbaskat ont i mig.
De enda som får mig att orka är Isacs glädje, Isac genom Ebbes ögonen och det faktum att de finns ett slut. En mer normal tillvaro och i den skall jag tillåta mig själv att glömma och älska. Jag ska knyta ann.
