Det är snart ett år sedan jag skrev senast. Det är så enkelt att skriva om tuffa tider, ett behov att få lätta på trycket.
Året har inte varit enkelt, berg och dalbanor men av en annan form. Det var tuffare än vad jag trodde att hitta tillbaka, att börja jobba. Upplevelsen med Isac har förändrat mig både till de bättre och till det sämre.
Men jag tror bitarna faller på plats.
Jag älskar Isac innerligt, så som jag älskade han storebror redan efter de första veckorna. Så känner jag nu. Det är alltid en balans att älska sina barn lika mycket. Det är ju trots allt olika individer.
Att älska sina barn så det gör ont i en. Att känna sig halv utan deras närhet men samtidigt vara totalt uppretad av deras bus. Att vara mamma till mina gossar är det bästa jag vet och de finns inget som kan få mig att sluta älska dem ovillkorslöst. Jag kan avsky deras handlingar men alltid älska dem ovillkorslöst.
Nu ska jag krypa tätt in till Ebbe som ligger i min säng pga av sjukdom. Jag ska samla på mig sömn långt ut på förmiddagen inför nattjobbet. 5 arbetspass väntar mig sen går jag på 12veckor ledighet med mina pojkar.
