Känslostorm

Ännu en sömnlös natt, dom är många.
Idag har jag mått uselt, från det att jag vaknade tills jag la mig och inte kunde sova. Det är så mycket tankar. Så mycket känslor. Och jag känner mig redo att släppa taget.

Vi har några bekanta som vi känt oss hyfsat närma ändå. Men som jag på sistone mått så dåligt över att de ibland tar övrig helt. Kanske fastnar jag där för att slippa vara närvarande här. Men jag känner att jag verkligen måste bryta. Jag måste.

I nöden visas vännen. Det är nog på si  höjd 3-4st som faktiskt tagit sig tid och frågat hur jag mår. Hur vi mår i detta.

Och jag vet Isac blir helt frisk men de hjälper inte mig idag!

Runt omkring

Fortsätter alla att vara precis som vanligt. Allt pågår där, utanför. Ibland försöker man ta sig dit. Men kommer sällan över.

Vi har märkt att många som man trodde skulle finnas där, egentligen knappt frågar hur det är? Ganska banalt kan man tänka när vi har sett dem som relativt nära.

Jag har fått svårt att hantera relationer, jag har svårt att se andra i ögonen. Jag tycker att allt är jobbigt.

Isac är glädje delat med sorg.
Isac är perfekt och totalt underbar.
Isac är killen som kräker och i nästa andetag ler.
Isac är otrolig.

Men Isac plusar inte. För det är ju med honom allt negativt kommer.

Det är jobbigt att leva tvådelat. Att vara apatisk. Att inte kunna sova. Att inte orka.

Jag vill bara snabbspola ett år framåt.
Jag vill leva igen!

Inga inlägg

Livet flyter..

Förra veckan opererades storebror. De gick bra. . Nu ska han få gå lite på föris innan vi får lillebrors op - datum då blir det ytterligare ett uppehåll så att säga.

Och snart sommar.
Vi längtar efter knappen och lite lugn och ro. Hoppas på ny matplan i veckan med.

Mamman tränar tränar och tränar. Tänk att jag skulle bli ett sådan freak.. ☺

Lev ditt liv..

Försöker ständigt fokusera på det och ta varje dag för vad den ger oss

För alla dagar är ju långt ifrån pesten.

Men man vågar inte ropa hej, för då känns de nästan som de kommer en ny grej. 2dagar i rad har Isac ätit fruktsmoothie, enstaka sked. Men han tar ett rejält tag i skeden och slevar in.. det är glädjande att se. Han tar fortfarande inte flaskan. Men matningarna är inte fullt så plågsamma längre.

Vi ska på inför knapp - möte den 1april. Och de kändes som ett april-skämt när vi fick tiden så långt fram. Men veckorna flyger bokstavligen fram.

Min psykolog tror jag är deprimerad och vill sjukskriva mig. Jag försöker resonera hur jag ska ställa mig till det. Dessutom vill hon ge mig något så jag inte ska ta allt så hårt. Något som får mig att slappna av lite. Det däremot är jag helt emot. Jag vägrar verkligen piller. Har i alla fall fått migrän - tabletter. Men märker att bilen är en stor framkallningsfaktor, så undviker den. Hoppas verkligen det försvinner tills det är dags för arbete. För jag vill verkligen inte behöva byta jobb med 😯

Bjuder på lite bilder också.

Mardrömsnatt

Jag har en del "avsnitt" som skrämmer mig.

Tillexempel om Isac tappar sonden på en natthelg då Christian arbetar.

Den där jäkla sonden!
Den åker in och ut i tid och otid.

I natt iaf hanterade jag ett skräckscenario, stressen inom mig vill inte riktigt lämna mitt bröst. Jag vaknar av att sondmaskinen piper, tänker men här finns mat och försöker starta om den. Den fortsätter larma och då känner jag i sängen hos Isac den är blöt. Rejält blöt, byta alla sängkläder blöt. Jo men sonden har åkt ut. Samlar mig och inser att jag måste sätta en ny sond själv mitt i natten och försöka att inte väcka syskon och pappa.
Att sätta sond själv på en snart 8månader bebis som mest viftar och drar i sonden.
Ingen enkel match alls. Försök ett åkte sonden upp i munnen men nummer två lyckades. Övertjepen blev brutalt dålig men kunde i alla fall lugna honom mellan.

Skulle detta hända när Christian arbetar slår jag vad om att Ebbe han vaknar. Han avskyr när vi sätter sond på lillebror. Han tycker väl de är läskigt eftersom lillebror blir så arg. Är jag hemma själv slutar de ofta med att jag hyperventilerar och försöker få sonden på plats samtidigt som bägge barnen har panik. Den ena på skötbädden den andra i mitt byxben.

Måtte vi få knappoperationen snart.

Jag är så himla nära kanten nu, i onsdags när jag körde till psykologen fick jag synbortfall i bilen. Aldrig någonsin upplevt något så skrämmande i hela mitt liv. Jag trodde att vi skulle krocka. En misstänkt migränattack och synbortfall pga av stress.

Men vi kämpar på. Håll tummarna för oss att vi får åka till Lund redan kommande vecka. De är det enda jag verkligen innerligt önskar.

Ja och sen kanske att Isac skulle äta åtminstone 2ml med flaska igen. Men man får inte ha så stora förhoppningar.
Nu måste jag försöka få några timmars sömn, Christian arbetar fm-helg och träffar barnen först på måndag. Vilket innebär ganska tuff helg för mig.

Ett steg fram två bak..

En sån där riktig skitdag.
Mycket kräk.
Dra sonden.
Kräka lite till.

Sluta med matningsplanen, mer tid kopplad till maskinen. Alltså FAN. Idag är min pappa här barnens morfar. Tacka gud för det. Jag ligger pall på soffan. Ingen energi och bara negativa känslor tankar.
Jag orkar snart inte mer
Det är dock inget alternativ.

Åh ikväll ska jag träna, dubbelpass för fina Stina, jag bara längtar efter att få pumpa ur all energi!!!

(Hoppas remissen kommer i lådan idag)

Bildbomb

Just nu delar vi väldigt mycket på oss. För att kunna stimulera Ebbe trots Isacs sjukdom. Det är kaos att inte kunna lämna huset. I helgen har iaf jag och Ebbe hittat på massa äventyr. Nu blir de en vecka hemmavid för Ebbe. Han kan nämligen inte vara på förskolan eftersom vi vill hålla honom frisk inför operationen.

Men i morgon skulle nog Offar komma och hämta Ebbe så skulle de busa på förmiddagen.

Är så otroligt tacksam för all hjälp vi får av våra nära och kära inte en chans att vi fått ihop det utan er