Tänk om alla gnälliga, egoistiska människor fått den lärdomen du gett oss.
Jag fixar inte riktigt när folk oroar sig för saker i onödan. Njut så länge något varar. Man vet aldrig vad framtiden bjuder på.
Cancer, bilolyckor osv. LEV I NUET!
Det senaste året har inte vi levt i nuet. Vi har överlevt i nuet och tänkt på framtiden.
När vi låg där på neo kändes det som det skulle bli tufft men genomförbart, han åt bra, andades bra.
Men de är som Isacs dietist säger: Vartenda hörn har bjudit på ett nytt bakslag.
Jag vet inte hur många mystiska tarmbakterier han haft som gjort att han inte fått behålla maten. Själva spalten har egentligen inte varit vårt största problem. För barn kan äta med gomspalt. Men inte Isac, han har kräkt och kräkt och kräkt.
Jag har tvättat sönder 1 madrass och för att inte tala om hur många timmar jag vakat vid honom för att hinna byta handduken fort så jag slipper tvätta alla sänkläder igen.
Skulle nog kunna fortsätta i all evighet. Detta året har varit skit bokstavligt talat. Men ändå så himla bra.
Isac är den mest otroliga lilla man jag någonsin mött. Det är få som sett honom arg, han är så ofantligt enkel. Lägg honom så somnar han. Ge honom en plastleksak så leker han. Titta år honom så ler han. Och han kan le ska ni veta.
Jag kan fortfarande ha sådan ångest över de känslor jag hyste emot honom i början, den ovilja att ta hand om honom. Att knyta honom till mig, att älska honom.
Inget var nämligen självklart då i december när jag sprang in i den berömda väggen.
Det var först i januari när min psykolog förklarade att de var "normalt" som jag kunde bearbeta det och börja känna för Isac. ISAC detta underbarn, denna filur som haft sån otur och ovan på det behövt ge allt för att få så lite av mig. Men nu har vi fått rätsida på allt det där. Äntligen!
(Jag har absolut aldrig misskött Isac utan snarare bara rent känslomässigt stängt av och fokuserat på Ebbe)
Jag vet inte vart jag vill säga med detta men just nu lever vi i sånt lyckorus, alla de framsteg Isac hunnit göra på faktiskt bara 2 veckor alltså ingen förstår den glädjen. Denna otroligt häftiga känslan när jag ser honom svälja. När han slafsar i sig vatten och bara älskar det.
Jag önskar bara att människor kunde fokusera mer på det som glädjer dem, inte det som kanske kan bli ett problem. Sluta ödsla tid på människor som uppenbarligen inte vill ge dig sin.
Det viktiga är dem som finns där som ser förbi och faktiskt frågar hur det är.
Och än idag kan jag inte se någon i ögon när jag pratar om allt kring Isac för jag vet inte om jag ska brista.
Jag har det senaste året konstaterat att familjen är viktigast. Och jag älskar min och njuter av varje lycklig sekund vi får dela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar