söndag 28 december 2014

En bra

Dag.
De är få. Men de betyder mycket att hinna samla energi!

Isac börjar bli frisk, knappt förkyld alls. Dessvärre äter han fortfarande inte bättre. Han behöver fortfarande sonden. Och jag är inte villig att släppa den. Inte att gå tillbaka till det jobbiga. Det är först nu sen vi fick sonden som jag tillåtit mig inse hur tufft allt varit.

Hur ont det gjort i magen inför varje matning

Sonden tar bort det onda men ge honom till synes mera sjuk. Jag dör av tacksamhet över att vi var hemma bägge de 3 första månaderna. Jag hade aldrig rett ut de själv. Vissa dagar går jag i grå orosmoln tills Christian kommer hem. Jag fokuserar på de viktiga att bägge barnen ska få mat i magen sen faller jag ihop när han kommer hem. Lägger mig likgiltig på soffan och slö ser tv.

Jag tänker mycket på relationer. På hur andras liv går vidare. Hur alla frågar hur de går, hur jag mår. När jag ler och svarar jo de går. När väldigt få tar sig tid att faktiskt bry sig. Nya kontakter bryr sig ofta mer än gamla. Vissa som man undrar varför man själv oroade sig när de hade de svårt. Jag förstår till viss del. Hur man fastnar i vardagspusslet och allt ska gå ihop. Men gör de ont att skänka en tanke.

Jag blir lätt illa berörd av saker som jag inte brydde mig alls om tidigare. Hur vissa så bestämt visar hur en är andrahands alternativet. Hur tröttsamt detta är när de söker tröst för samma observationer.

Fast mest av allt överanalyserar jag allt för att orka. Orka andas.

Jag önskar jag kunde snabbspolat nu och fått ta mig förbi operationen och bara kopplat på vardagen igen. Där största bekymmerna är att man glömde handla mjölken.

Vilket deprimerande inlägg. Men just nu är jag så matt. Så trött. Så orkeslös.

Glädjen jag fick av att pumpa är slut, jag orkar knappt längre. Jag ser det som en belastning. Allt är belastningar.

Jag är glad att jag orkade fira jul och att jag orkade ordna med Ebbes tvåårskalas.

I morgon blir de BVC & Neonantal besök.
Så nu borde jag sova.
Tack för raderna i blir ni förvirrade förstår ni nästan hur jag mår.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar