Så vart vi sjuka IGEN!
Isac, eller Ica, hostade sig genom hela tisdagen på förskolan. Pedagogerna stold i valet eller kvalet utifall de skulle ringa hem oss, valde att inte göra det då han ändå var aktiv och lek-glad.
Jag hade redan lagt in om ledigt på torsdagen så jag tänkte att vi likaväl kunde vabba onsdagen bara han och jag och kurera innan påsk.
Samma kväll början han kräkas, kaskader så som han gjorde när magen inte fungerade. Maken ringde jobbet utifall de var magsjuka och vi valde att stanna hemma alla fyra på torsdagen. Så hela påsken har bestått av sjukstuga.
Någon magsjuka var de då aldrig tal om, de va extremt mycket slem och andningsbesvär och så lite hög feber på det. Nu har både jag och maken också fått det hela. Frågan är när man då ska få vara frisk och hinna jobba?
Tydligen aldrig.
Hur som
Börjar jag fundera på hur vi ska hantera de bekymmer som uppstår när Isac blir dålig, vi vet ju egentligen ingenting om hur det ser ut därinne. Inte mer än att han sover betyligt mer än andra barn i hans ålder. Något vi alltid sett som tecken på hans svårigheter att andas. Samtidigt har vi alltid varit förskonade från de där extrema andningbesvär som många andra prs-barn har.
Jag tror att ett samtal med LKG-koordinatiorn Annika kan bli de vettigaste.
onsdag 19 april 2017
onsdag 1 mars 2017
Timehop
- timehop-appen gav mig en bloggpåminnelse
När jag kopplade ihop min nya tjänstetelefon med gudomliga påmminelser från timehop, hamnade tydligen den här gamla bloggen där också. Som jag skrev för 9månader sedan har jag enbart ett behov av att skriva av mig när jag är just nere, off i livet så att säga.
Men den där påmminelsen om hur jobbigt de va att knyta an och att inte älska Isac, det är nog en tung sten jag får bära resten av livet, just samvetet. Jag brukar tänka på det lite för ofta. Titta på honom, på hans viljestarka personlighet och bli fylld av dåligt samvete. Men också en sanlös glädje, jag ser på honom och är så där extra stolt, nej inte bara stolt som man är när ens barn lär sig något, jag blir helt till mig inombords. Alldeles tårögd över de mest banala saker. Men inget med Isac är banalt.
Isac är inte banal, han är otrolig. Isac kan inte prata, nej inte alls faktiskt, han är liksom inte där ännu. Men ändå kunde han sluta med blöjja och han fixar att pipa fram kissa till fröken på förskolan. Han är otrolig, men också viljestark. Vi har trott länge att han egentligen vet mycket väl när de varit dags, men nej han skulle ha blöjja sen en dag ändrade han sig. Han hade efter lite magbekymmer blivit illröd i rumpan, ni vet så där illa så de blödde. Då sa jag till honom att Isac om du slutar ha blöjja och kissar pottan så går de över. Sen frågade jag honom om han skulle ha kalsonger eller blöjja. Och ja sen gick de fort, så klart lite olyckor, ja i början gick han på pottan själv men glömde dra ner kalsongerna.
Han utvecklas, han vill läsa varje dag, hans babblar-böcker är de bästa han vet. Faktum är att babblarna är han totalt besatt av, verkligen besatt. Sist vi träffa logopeden sa hon att babblarna var jätte bra att arbeta med och om vi ville kunde vi ju köpa en sån. Då fick jag erkänna att han redan hade alla. Han har kanske lite väl många men de sägs att de är bra för talutvecklingen :)
Det är väl talet vi har kvar liksom, resten är förbi, hålet i gommen är lagat. Maten kan han äta med munnen. Ja livet är fantastikt, jag har faktiskt aktivt låtit bli att tänka på talet under de senaste månaderna, jag kände att vi behövde det, bara få va liksom. Till sommaren ska han på 3års kontrollen i Malmö och då börjar väl hjulen rulla mer igen kanske. Jag vet att specialpedagogen ska övervaka honom i barngruppen, kanske borde ringa henne någon dag, men de kommer.
Sen har vi hans tredje operation på gång, hans rör har ramlat ut. Men han hörde fortfarande, men enligt öron-läkaren va de tillfälligt innan vattnet kom tillbaka så de va lika bra att sätta in nya rör direkt, han vet bäst så jag följer det ordet.
En liten uppdatering om min hjälte, ICA Månsson, som han kallas sig själv.
En parantes, när vi läser babblarna boken, i bobbos väska och man hittar Diddis napp, vägrar Isac svara Diddi när jag frågar vems de är, han säger ICA, men de är ju didds NAJ ICA. Och när han ser en bild på sig själv säger han alltid de ä maj. Så himla go!
När jag kopplade ihop min nya tjänstetelefon med gudomliga påmminelser från timehop, hamnade tydligen den här gamla bloggen där också. Som jag skrev för 9månader sedan har jag enbart ett behov av att skriva av mig när jag är just nere, off i livet så att säga.
Men den där påmminelsen om hur jobbigt de va att knyta an och att inte älska Isac, det är nog en tung sten jag får bära resten av livet, just samvetet. Jag brukar tänka på det lite för ofta. Titta på honom, på hans viljestarka personlighet och bli fylld av dåligt samvete. Men också en sanlös glädje, jag ser på honom och är så där extra stolt, nej inte bara stolt som man är när ens barn lär sig något, jag blir helt till mig inombords. Alldeles tårögd över de mest banala saker. Men inget med Isac är banalt.
Isac är inte banal, han är otrolig. Isac kan inte prata, nej inte alls faktiskt, han är liksom inte där ännu. Men ändå kunde han sluta med blöjja och han fixar att pipa fram kissa till fröken på förskolan. Han är otrolig, men också viljestark. Vi har trott länge att han egentligen vet mycket väl när de varit dags, men nej han skulle ha blöjja sen en dag ändrade han sig. Han hade efter lite magbekymmer blivit illröd i rumpan, ni vet så där illa så de blödde. Då sa jag till honom att Isac om du slutar ha blöjja och kissar pottan så går de över. Sen frågade jag honom om han skulle ha kalsonger eller blöjja. Och ja sen gick de fort, så klart lite olyckor, ja i början gick han på pottan själv men glömde dra ner kalsongerna.
Han utvecklas, han vill läsa varje dag, hans babblar-böcker är de bästa han vet. Faktum är att babblarna är han totalt besatt av, verkligen besatt. Sist vi träffa logopeden sa hon att babblarna var jätte bra att arbeta med och om vi ville kunde vi ju köpa en sån. Då fick jag erkänna att han redan hade alla. Han har kanske lite väl många men de sägs att de är bra för talutvecklingen :)
Det är väl talet vi har kvar liksom, resten är förbi, hålet i gommen är lagat. Maten kan han äta med munnen. Ja livet är fantastikt, jag har faktiskt aktivt låtit bli att tänka på talet under de senaste månaderna, jag kände att vi behövde det, bara få va liksom. Till sommaren ska han på 3års kontrollen i Malmö och då börjar väl hjulen rulla mer igen kanske. Jag vet att specialpedagogen ska övervaka honom i barngruppen, kanske borde ringa henne någon dag, men de kommer.
Sen har vi hans tredje operation på gång, hans rör har ramlat ut. Men han hörde fortfarande, men enligt öron-läkaren va de tillfälligt innan vattnet kom tillbaka så de va lika bra att sätta in nya rör direkt, han vet bäst så jag följer det ordet.
En liten uppdatering om min hjälte, ICA Månsson, som han kallas sig själv.
En parantes, när vi läser babblarna boken, i bobbos väska och man hittar Diddis napp, vägrar Isac svara Diddi när jag frågar vems de är, han säger ICA, men de är ju didds NAJ ICA. Och när han ser en bild på sig själv säger han alltid de ä maj. Så himla go!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)